Trist.

Idag eller om det var igår, så såg jag nån slags dokumentär eller nåt i den stilen om Sonja Åkesson. Om vad hon gjorde på sin tid, var hon satt när hon skrev den och den dikten, vilken lägenhet som fick henne på det och det humöret för att hamna i den stämningen som fick henne att bli den hon blev, rent litterärt; psyksjuk och älskad av de flesta med någon som helst insikt i kökets orättvisor under sextio- och sjuttiotalet. Och det gör ont i mig att se att den sortens människor inte finns längre. Eller de finns, oja, de finns. Men de har fått ge utrymme för idioter som mig och Linda Skugge och Alex Schurman (HA! Jag var tvungen att googla hur man stavar stackarn's namn!); losers med datorer. En levande människa orkar bara läsa ett antal rader text varje dygn, och så många av dessa rader tillhör Blondin-Bella och andra Internet-Horor (mig inkluderad!), så... äh. Fan va bitter jag låter. Jag som bara ville slå ett slag för poesin, men vi skiter i det. Sådant är internet. Välkomna alla nykomlingar.