"Först tvingades 15-åringen klä av sig.
Sedan ritade kamraterna nazistsymboler på hans kropp.
Pojken hittades svårt alkoholförgiftad i ett skogsområde i Stockholm."
Jag minns nollningarna i Ronneby. Först träffades man vid en sjö med dom fyra andra i mjukisbyxor som också hade blivit ditlurade. Den riktiga nollningen var såklart på ett helt annat ställe. Dagen efter fick man skit för att man inte "vågade" gå på nollningen, man blev kallad "grisknullare" av hela klassen följt av stenhårda knytnävsslag som knäckte glasögonen och blodade ner polotröjan. Muggdoppning, glåpord och påhittade pokerskulder allt detta har fört mig dit jag är idag, en maktgalen, narccisisk rappare med storhetvannsinne.
Jag blir upprörd över att Stockholmsföräldrarna bölar. På Kallingeskolan (som var dubbelt så white trashig som min) hade dom varit glada om deras tonårsdöttrar "bara" var gravida och förlamade från midjan och neråt efter en nollning. Enligt färsk statistik överlever bara var fjärde ungdom från Kallingeskolan en fullbordad nollning. Dom som nollar är ofta trettioåtta år gamla och har gått om nian så många år att det inte är helt ovanligt att dom blir undervisade av sina egna barn. Dom är tatuerade totalt sinnesjuka och kan på en hundradel av en sekund skilja en sjuk och svag femtonårig spädgris från sina friska klasskamrater. Anledningen att man inte hör om nollningarna i småstäder är att medborgargarden och brödraskap driver löst på gatorna. Om du ens tänker på att tjalla bränner dom ner ditt föräldrarhem med dina föräldrar i.
5 kommentarer:
Kan rapportera från ett Ronneby i nutid där nollningarna inte alls är så vilda som det verkade vara på din tid. När jag började på Snäck hände ingenting och på Knut Hahn åkte alla in till Kino i Karlskrona för att supa sig fulla. Jävla ungdomar.
Allt var kanske inte bättre förr?
Jag vet inte vilka brödrapar eller etniska grupper som regerar ronneby nu. På min tid hade bröderna Gottlov Ronneby i ett järngrepp, minns speciellt en incident.
Bröderna Gottlov skulle göra inbrott på prisesset (eller någon av dom tusen olika lågprisvaruhusen som figurerat i lokalen jämte lindex) Johannes skulle ta hand om larmet och Viktor skulle tagga in och racka folköl. Av någon anledning utlöstes larmet och efter en brådel av en sekund var Ronnebys enda polispatrull på plats. Bröderna G gör då snilledraget att dricka så mycket folköl och äta så mycket chips dom hinner innan lagens långa arm hinner ikapp dom just vid brödhyllan.
Dom här killarna är legender, nästa gång jag är i ronneby ska jag be Jonas Renvaktar hålla ett föredrag om Ronnebyvärstingar på mor olivagården.
Haha, vilka killar. Göra inbrott på Willy's (som det heter nu) för folköl! Grabben som sprider skräck i nutidens Ronneby är vid namn Douglas. Han och hans hjärndöda zombies till kompisar roade sig med att spotta gamla tanter i ansiktet på stan. En stackars gubbe fick en slush ice i fejjan och en kompis till migs mormor en loska i ansiktet.
Efter att ha slagit en kille i ansiktet så kom han till rättegång och dömdes till någon form av vård. Väl på vårdhemmet pallade han antagligen inte trycket och slog ned en vakt med en stekpanna. Därefter tog han en bil och hann inte längre än till Karlshamn då fabror blå tog honom.
Ser han att jag har skrivit detta så kommer han döda mig för i Ronneby känner alla alla. Så detta kan mycket väl vara det sista jag skriver.
Jag kan tänka mig att man lever farligt i ronneby nu. På min tid var inte värstingarna så psyko som jag har förstått att dom blivit på senare år.
Kom ihåg ett exempel, när jag hånglade med en punkare; som jag inte ska nämna vid namn (en liten hint är att jag skrivit hans namn längre upp här.) Jo iallfall punkargänget släpade ut mig på en brygga och brände mig med ciggaretter på ryggen, men dom gjorde det alltid med glimten i ögat. Man kunde utstå fysisk och psykisk mobbing i terminer men det fanns alltid en kärlek där som jag inte känner i ronneby idag.
Min rygg ser fortfarande ut som ett askfat med músli i men nu har jag iallfall lärt mig att hålla mig till min egen tjej. Jag och punkaren är vänner idag. Om Douglas läser det här, jag skulle jävligt gärna vilja intervjua dig och andra Ronnebyvärstingar. Det här är din chans att leva för alltid!
Att ha en rygg som speglar askfat med müsli i, måste jag säga låter högst osmakligt.
Skicka en kommentar