Hittade, skrev visst på planet:

Just i detta ögonblick, det vill säga inte när du läser detta, utan just nu, här och nu, sitter jag, Björn Anders Nilsson, och lyssnar på "Vem ska trösta knyttet", på planet till Moskva. Har druckit lite whisky för att lugna nerverna. Gillar inte att flyga egentligen. Landningen är värst. Och det blir så himla mycket enklare om man faller offer för enkelheten i att ta en drink... eller så många man behöver.
Det var ett helvete att fixa visum hit. Förstår inte vad som är så himla viktigt i Ryssland att man måste bli inbjuden & Co. Voucher, pass, passfoto, ifyllt formulär och reseförsäkring. Det är vad man behöver. Sen är man lugn. Sen är man välkommen. Men utan? Nepp. Inte alls. För vår del var det inte så enkelt dock.
Så går sagan:
Hannes fick allt han behövde av oss fyra som vågade åka; han bor närmast ambassaden, så det blev ju enklast så. Men! Nej, nej, nej. Så enkelt var det inte.
Enligt egen utsago var tanten på ambassaden det otrevligaste han mött, och jag tror honom efter de telefonsamtal jag bemödat mig med.
Nåväl.
Hannes går dit, med allt som behövs. Tanten menar på att vouchern stämmer inte med hur länge vi ska vara där. 10'e september till 16'e för att vara säker tänkte Andrei i Ryssland. Våra flighter var bokade för 12'e till 14'e, så det gick inte för sig.
Tyvärr fanns det inte tid att skaffa nya vouchers innan vi for till Holland/England, så vi fick ge allt till ängeln och Galagoredaktören Johannes. Och han gjorde sitt jobb. Gick dit i tid, med ny voucher och glatt humör: men icke! Inte nu heller.
Enda chansen nu var att på skumma vägar skicka allt med supersnabb post till London och Oleg. Oleg är en man som jobbar på ambassaden i London och som vår bokare tipsade om. Oleg gör exakt det som vår jävla skitryska ambassad på en dag (håll då i minnet att det tar 7 arbetsdagar för sveriges ryska ambassad att göra samma sak...) och skickar tillbaka allt till Hannes.
Så, nu kanske strulet skulle vara över: men icke!
Nej, när vi ska checka in idag märker vi att Oleg tejpat ihop Kims pass, eftersom det var nära på att paja helt. Det går inte för sig alls. Som tur är skaffade vi temporära pass när vi skickade allt till Oleg eftersom man inte kommer långt i England utan...
SÅ!
Peter i check-in ringer fyra samtal och får reda på att det inte går att ha ett provisoriskt pass och visumet i ett trasigt. Han ringer KD (vad det nu är), och får ett blankt nej. Så han pratar med vårt flygbolag som dock säger att det inte är några problem. Inga alls.
Och nu sitter vi här och hoppas på att vi ska komma in i deras stora land. Med kristallkronor i tunnerbanan.
Det skumma är att jag blev oooerhört lättad när vi insåg att vi inte skulle hinna skaffa dessa visum. När vi sen lyckades skaffa dessa, till den nätta kostnaden av 615 pund, försvann lättnaden och ersattes av en glad och trevlig inställning till det hela, och när check-in började jiddra (på ett ytterst raffinerat sätt) kreverade jag nästan ty förhoppningarna var för höga att bara kastas ut från terminal 5.
Men skitsamma. Nu sitter vi här. Way över Östersjön. Har precis petat i mig en flygplansmåltid, varför vet jag inte. Jag var inte hungrig, men det var gratis. Det var nog allt.
Det tursamma i historien är att vi inte behövt betala ett dyft för allt detta. Det har Ryssland gjort. De har nog lagt ut strax under 100K på att vi ska dit. Och det ska vi. Utom Beebop och Frej. Men jag skrev och sa att de nog inte skulle missa nåt. Det kommer jag nog få äta upp någon dag, men just nu är allting jävligt bra.
Puss och kram gott folk.

Björn