Det är lördag, det är lördag.

Det är lördag. Jag lovade ju att skriva mer i den här bloggen. Har ju förstått att folk läser bloggar. Men också att folk tröttnar när det inte skrivs något. Så skriva bör man annars dör man. För alla er som glodde på Asterix när ni var små (och nu förväntar jag mig inte alla som läser den här bloggen är små och födda på 90-talet. Vafan, själv är jag ju förr 1982, vilket för inte så länge sedan ansågs vara ungt, men nu anses vara gammalt som fan. Men om nu 30 är det nya 20 så är jag ju bara 18 år gammal.)

Minns inte vad det var jag skulle skriva. Så skulle aldrig Skoolman och Fredrik Strange skriva. Haha, varför har jag snöat in så mycket på att snacka om dessa två? Vill jag vara lika blogg som dom? Mja. Nej jag tror inte det. Jag vill inte bli känd. Jag vill göra saker som blir kända, men inte bli känd själv. Min älskade Frej i det här bandet, han är ju både känd för sin vackra musik och känd i sig själv. Men jag vill inte vara så. Tro nu inte att jag ser ner på det där på nåt sätt, jag skulle, som maffiabröder säger, ta en kula för vem som helst i bandet... shit... skulle man verkligen det? Ta en kula? Skulle du ta en kula för nån du känner? För min syster? Absolut. Nån i bandet? Ja, absolut där också. Ja, det svarar väl på frågan antar jag. Men så kommer det ju aldrig bli. Och om nån i bandet hamnar i en situation där dom måste ta en kula, är jag då värd att ta skiten för det? Nej. Då får de dö. Pang bara!

Mm. Det är lördag. Joni DJ'ar på Ace ikväll. Jag sitter och dricker upp Hannes vin framför mina monitorer. Luggen (om jag nu hade haft en lugg) virvlar i vinden från basutblåset från monitorerna. Borde inte ha dessa så nära huvudet, men å andra sidan har jag folk som mixar musiken jag gör så det passar radio. Jasså undrar ni? Vilken musik? Vilken musik hör ni på radio som jag gjort? Jag är inte Adrian.