Örebro...

Idag, Valborgsmässoafton, spelade vi på 48H i Örebro. Detta gick snett:

1. Vi kommer till restaurangen efter soundcheck. Det är Grand Hotells restaurang. Vi har fått lappar som betyder pengar att betala med. Men det är fullbokat. Inga platser förrän klockan tio. Och vi ska spela klockan elva så det går ju inte så bra. Och det är trist. Men hovmästaren (vi återkommer till Hoffmeister) lirkar in oss i baren i fåtöljer där vi får beställa vår mat. VI beställer. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger att ingen av maten vi beställt finns längre; att de bytt meny. Hon föreslår lite saker och vi säger ja, ja, okej, kör på. Vi äter och allt är bra. Det ordnade sig. En försmak.

2. Vi sitter i logen och dricker drinkar från bordet med drinkingredienser. Det går bra. Men hux flux är klockan elva och vi ska vara på scen om tjugo minuter (alla tider blir alltid flyttade). Vi ber att få öl på scenen eftersom vi inte får ta med oss drinkar ner och tummen upp på det, absolut.

3. Vi står bakom scenen, klockan är 23:22, vi skulle gått på för två minuter sen men DJ-killen kör fortfarande medioker tech house för fulla muggar. Vi ringer vår ljudtekniker. "Kom till mixerbordet, jag vet inte vad som händer." Det kommer fram en arrangör och undrar varför vi inte gått på än! Jo det står en kille och spelar skivor där vi ska spela. Inte hans fel, ingen har sagt åt honom att han ska sluta.

4. Efter en kvart är han klar och vi slänger på Pelle Hellströms klassiker Nordpolen som intro för att vi ska ha en aning om när vi kan kliva på. Den klingar ut och vi kliver på. Det är mycket folk där men de har inte anförskaffat ett kravallstaket. Och tro mig gott folk, det är en väsentlig del. Men nu står det folk och rycker i borden och lägger hattar på syntharna med mera. Inget illa mot dessa personer; var fan ska de ta vägen då när fyra hundra personer trycker på i ryggen?

5. De utlovade ölen utebliver och efter att ha påmint från scen fortsätter de utebli. Men spelningen går bra. Den går jättebra. Vi har gjort det här tusen gånger och vi kan det här. Och det är skitroligt.

6. Spelningen slutar och vi går tillbaka till logen. När vi kommer upp håller logevärdinnan på att plocka bort all alkohol från logen eftersom Hoffmeister ska ha den på scen (???) när de DJ-ar. "Men här har ni fyra öl." Jo man tackar.

7. Vi sitter och dricker våra fyra öl och klockan blir två, 02:00. Det kommer upp en vakt och säger att de stänger och vi måste gå. Vår ljudtekniker har lyckats fixa fram en kartong öl för fem minuter sedan av logevärdinnan och vi tänker oss stilla att vi får väl plocka med oss dessa till hotellet och kolla på Discovery. Men nej du! Det får vi då rakt inte. De stannar där de är annars får hon en massa skit. Jag reser mig bittert upp och stoppar två öl i varsin bakficka och undrar vad hon ska göra om jag helt sonika knallar ut med dessa två i bagaget. Det funkar inte så, du får inte göra det. De stannar där de är. Jahaja, säger jag, då går jag till toaletten och häller ut dessa. Hon ser dum i huvudet ut och jag går ut ur huset och smugglar ner ölen i sladdväskan. Alkisvarning eller samhällsrebel? Du bestämmer.

Summan av kardemumman är väl att om man behandlar alla väl så får man ett bra intryck. Det fick vi inte idag. Även om vi (eller, ja, jag kan väl bara prata för mig själv; tänker inte dra in mina bandkamrater i skit för detta) tycker att Hoffmaestro låter som The Baseballs, så vore lite jävla respekt på sin plats. Usch vad jag låter bitter. Men va fan. Jag är bitter. Bitter zom fän. Living la vida bitter. Nuff said. Peace out.