Amsterdam.

Förra veckan, närmare bestämt förra fredagen, gick Norrköpingsdivisionen av det här bandet upp i ottan. De gick upp till Konsthallen och bar ner synthar. Jag, Frej och Kim hade aktivt skitigt i att sova och spelade istället in en makaber mexikans visa; somnade således in, mjukt och fint, i vanen till Sthlm. En van som juckade sig fram eftersom nåt är jävligt vajsing och bilen växlar ner till fyran om man åker snabbare än 77. Typ. Jag är inte bildoktor. Jag vet inte.

Vi åkte till Amsterdam från Arlanda och allt gick väl. Spelade i Haarlem fredag kväll. Spelade på andra sidan Amstel dagen efter i ett stort och stökigt tält iförda plastmasker. Hoppade efter showen in i brådskande transport till Rotterdam för att sparka ihjäl det sista av hästen klockan två på en ny scen, med en ny publik.

Lördag blev söndag, spelning blev efterfest på hotellrum, och fantastiska tider blev helt plötsligt åka-hem-tider. Men, där och då satte min hjärna ner foten. Vad skulle jag hem och göra? Varför vill jag åka tillbaka till Sverige för när jag kan sitta på ett halvförstört hotellrum med ett gäng muntra typer som bor i några städer i närheten? Ja, inte vet jag, så jag sket i åka hem.

I efterhand, det vill säga när jag vaknade dagen efter, på golvet med en trave böcker på magen och mindes att jag slarvat bort mitt kontokort dagen innan när jag köpte biljetter till en färja som tydligen var gratis; då i efterhand när jag mindes att jag inte hade någon packning, då jag mindes att det var min födelsedag och att jag nu måste betala min flygresa hem själv; då i efterhand när lyckoruset från dagen innan ersatts med en torr käft och känsla av att inte riktigt veta var jag var. Då ångrade jag absolut ingenting.

Det var en befriande känsla, och dagarna som följde i Amsterdam var de lyckligaste jag upplevt under året 2009.

Och nu vet ju folk att jag predikar gräs och hasch och hink och holk så det står härliga till. Men jag har inte varit inne på nån coffeeshop, och jag har inte köpt en påse grönt av någon suspekt rastaman. Jag har varit utanför drogkulturen. Jag har varit nöjd med livet i alla fall.

Så. Därför väljer Gud att för första gången i mitt liv bussa tullen på mig när jag likt en nyförälskad pilgrim vandrar in över Arlandas nyvaxade dansgolv.
- Var har du varit? Vad har du gjort där? Har du knarkat? Varför ser du ut som snusmumriken? Vad har du i väskan? Av med byxorna, lyft på pungen. Tack ska du ha. Nu får du gå. Arlanda Express bjussar på Dumle där borta. Schas.

Jag tog inte Arlanda Express, men jag tog en Dumle. Sen tog jag bussen.

Och på lördag åker jag tillbaka till Amsterdam. Då ska jag köpa en påse Dumle och bjuda tullarna på.